Wow! Camilla Läckberg är ju heelt fantastisk!

Jag sitter och kollar på Sommarpratarna på Ettan och det är då alltså några Sommarpratare som sitter och pratar om sina hemska, svåra och jobbiga upplevelser.

Camilla Läckberg berättade just om sin förlossningsdepression som hon hade när hon fick sin son Ville för sju år sen. Hon berättade att hon inte kunde älska sin son och att hon räknade minuterna tills hennes man skulle komma hem och liksom befria henne från barnet. Efterhand så berättade hennes vänner att "nämen dom första två månaderna är ju hemska!" och då insåg hon hur tabu det är att prata om just förlossningsdepression. Och det stämmer så jäkla väl asså!
Jag kan helt och hållet förstå henne, man tror att man kommer få nåt jättegulligt litet barn, och visst, det får man, men man kanske inte är beredd på att det ska skrika, gråta och vara så otroligt krävande från början. Man lär ju bli helt paff och chockad. Hon berättade att hon fortfarande har extrema skuldkänslor för hur hon kände tidigare och det kan jag verkligen också förstå! Men samtidigt så tycker jag att det borde bli okej att liksom erkänna hur jobbigt och svårt det är när man har skaffat barn.

Jag tror att när jag får barn så kommer jag att känna att mitt liv på ett sätt tagits ifrån mig. För asså fatta, när man får barn så är man aldrig mer ensam, precis som Måns Herngren sa, som även han är med i programmet. Han sa det i och för sig på ett positivt sätt och absolut så är det ju det, men å andra sidan så är det också negativt för ni kan ju själva fatta att liksom inte få vara ifred på typ 20 år... bokstavligt talat.

Självklart kommer det bli underbart att få barn, men det kommer ju verkligen att förändra allt. eller hur?

Puss puss!