Livet suger egentligen. Alltså inte för mig, inte just nu i alla fall, men jag menar, i största allmänhet suger det. Visst finns det fina stunder och glimtar sådär, men tänk ändå på hur otroligt kort livet är! Just nu känns det som att alla bara går och blir sjuka och dör och sånt där. Det är sjukt jobbigt.

Cancer måste ändå vara det elakaste som finns. Det bara smyger på sådär helt plötsligt ibland. Dom senaste dagarna har jag fått veta ännu mer om cancer från några personer, idag hade vi ett långt samtal där två olika personer beskrev deras situationer och alltså, det är ju hemskt! Det kan liksom ligga och lura i kroppen och ticka som en bomb för att sedan, när man minst anar det, explodera och ta livet från någon.

Jag orkar inte att alla bara ska dö. Jag vill leva och jag vill att dom som finns runt omkring mig också ska leva.
Sen har jag ju också fått en liten ögonöppnare eller vad man ska säga, med det här med veterinäryrket. Om hur lätt det är att bara avsluta någons liv. Och hur slumpmässigt det sker. En djurägare kan komma in med sin lilla älskling, en familjemedlem, och gå ut ett tag senare utan sitt djur. Dom kanske tror att djuret bara ska vaccineras, men när man undersöker lite närmare så visar det sig att hunden har leukemi, eller att kaninen har en stor skeletttumör. Det är jobbigt att se sånt och att vara surrounded av det hela tiden och så pass nära inpå.

Jag vet att det kanske verkar vara ett fel val av mig att välja ett yrke där döden förekommer så pass ofta och att det kommer att vara jag som har någons liv i mina händer och det kommer att vara upp till mig att göra allt jag kan för att rädda någons liv. Det känns tungt och ansvarsfullt. Samtdigt så vet jag att det till stor del även kommer innebära att jag räddar liv och det är det som egentligen har betydelse. Det kommer ge mig en sån kick varje gång ett sjukt eller skadat djur överlever tack vare mig, så det kommer nog att överväga dom djur som jag faktiskt inte kan rädda livet på.
Visst, det är livets cirkel såklart.

På ett sätt skulle jag otroligt gärna vilja bli kirurg. Jag gillar människor och människan fascinerar mig precis som djuren gör. Men helt ärligt är jag för rädd och feg för att bli läkare, för om jag skulle vara orsaken till att någon dog skulle ta så hårt att jag inte vet om jag skulle kunna fortsätta. Självklart gäller det här även djuren, men jag tror att ni förstår min tanke. Jag tror att det är lite lättare att komma över att man inte kunna rädda livet på en hamster än att tala om för ett par föräldrar att man inte kunde rädda deras barn, eller tala om för en man att man inte kunde hjälpa hans fru mer.

Förstår ni?

Dessutom betyder djur nästan mer än människor för mig på ett sätt, missförstå mig rätt. Dom är så personliga liksom och om ljuger inte eller ställer till med elände medvetet. Och juste, det finns ju många äckliga och vidriga människor som man säkert inte ens skulle vilja hjälpa eller så blir man bara äcklad liksom. Djur å andra sidan är alltid lika söta och underbara. Även dom "fula" och "elaka" djuren är söta och mysiga. Och dom är ju oftast elaka av en anledning, till exempel att dom har ont eller nåt sånt. Då är det mer förståeligt och det stör mig inte egentligen.

Jaja, vad jag tror att jag egentligen vill få fram med det här inlägget är att jag tycker att man ska öppna ögonen och ta vara på livet och allt, för en dag kanske det inte finns nån morgondag.
Bara en liten tankeställare så här på fredagskvällen.

Sov Gott!
Puss puss!